Anknytning är det unika och speciella bandet som bildas mellan barnet och föräldrarna. Redan under graviditeten börjar ett känslomässigt band utvecklas mellan mamman och barnet (prenatal anknytning). Efter födseln formas kvalitén på anknytningen av föräldrarnas förmåga att tillgodose barnets biologiska och fysiologiska behov av trygghet och skydd.


Vid adoption eller andra tidiga separationer bryts den trygga anknytningen. Förlusten av separationen från de biologiska föräldrarna kan leda till ett psykologiskt och själsligt sår. Minnen från förlusten och separationen kan lagras i det omedvetna som fragmenterade sensoriska och känslomässiga fragment, vilket kan ge barnet en känsla av att något saknas; att det finns en inre tomhet. Frågor som identitet, stärka känslor, självvärde, självkänsla och intimitet kan uppstå och påverka barnet. Framtida relationer kan kännas osäkra och otrygga. Den psykologiska stressen från barnets tidiga förlust och separation kan få både omedelbara och långsiktiga konsekvenser.

I vilken utsträckning det psykologiska såret påverkar barnets utveckling beror dock på vilken anknytning och kvalité som barnet lyckas skapa till de nya föräldrarna eller andra signifikanta vuxna. För att en trygg anknytning ska kunna bildas behöver barnet få tillgång till en känslig och lyhörd omsorg som är konsekvent och kontinuerlig.

Psykosyntesterapi har en helhetssyn på människan, som innefattar en holistisk metod för att läka den psykologiska smärtan från tidiga separationer. Processen att läka det inre jaget handlar om att omfamna helheten av den man är, smärtan från det förflutna samt de inneboende potentialer och unika egenskaper vi har som människor. Syftet med terapin är att få hjälp att bearbeta och läka såret från en tidigare anknytning, för att sedan kunna uppnå en större balans inom en själv, i nära relationer och i det övriga livet.